KatZ

den 30 maj 1997 förlorade jag en väldigt viktig person i mitt liv, någon som jag älskade väldigt mycket. allt gick på en minut, jag fick aldrig chansen att säga hejdå eller jag älskar dig. jag kommer ihåg den dagen så himla detaljerat. jag kommer ihåg hur jag kurade in mig under min säng bland alla mina gosedjur, kramade min rosa kanin som jag fått av denna person och hoppades på att allt skulle ordna sig, att alla bara överdrev. men det blev inte bra. detta har självklart medför en stor sorg i mitt liv som konstant följer mig och sår som jag tror aldrig kan läkas. det har fört med sig en stor ilska i mig som jag ibland låter gå ut över andra. jag är inte arg på någon annan än livet som är så fruktansvärt orättvist. jag har tänkt på denna händelse så himla mycket genom mitt liv, ibland gråter jag mig genom natten för att jag blir påmind om hur orättvist livet var mot mig den dagen. men i år när det var 10 år sedan så tänkte jag inte på det. det var inte förens idag när mitt vanliga splittrade jag återvände från semestern som jag kom på det. hur fan kunde jag glömma? jag antar att allt annat som hände i mitt liv under den perioden fick mig att tänka på allt annat och inte det. det är väl egentligen både bra och dåligt. för varje gång jag tänker på det här så blir jag bara så himla ledsen, men samtidigt hade jag velat hedrat minnet av min vän. jag kommer inte kunna sova inatt, för nu har jag samlat på mig för mkt tankar i huvudet.